Som liten väckte alltid min mamma mig med orden ”ny vecka, nya möjligheter”. Jag älskade när hon sa det. Som att alla vägar var öppna igen nästa dag. Att det som gick fel en dag kunde göras rätt nästa dag. Det verkar gå i arv. Jag väcker nämligen mina barn med samma mening idag. Faktiskt varje morgon. Tioåringen, som helst vill vara tonåring, sveper täcket över sig och blir arg medan sjuåringen stämmer in i morgonmässan. Fyraåringen och tvååringen är ännu inte helt mottagliga för budskapet.
Veckorna med global och nationell osäkerhet tär på alla och oberoende av hur vi försöker prata om att vara i nuet, så tror jag få klarar av det helt och hållet. Men de stunder vi klarar av det är guld värda. Kriser prövar oss, det prövar också framtidstro, rädslor och kreativitet. Det testar vår överlevnadsinstinkt på många sätt. Det här tillståndet kommer inte att ändra över en natt. Det trodde jag kanske i början, jag ville förtränga lite för att orka se framåt. Nu inser jag att det tar sin tid och det kommer också ta sin tid att ändra rädslor och beteenden. Det här är ingen ”övernattengrej”.
Jag tror att det är lite likadant i våra liv just nu. Vi är alla olika mottagliga för budskap – för lättsamt kan slå helt fel medan nattsvart drar ner alla andra. Att vi flyttade oss till det digitala livet så gick ju egentligen ganska snabbt när vi väl var tvungna. Nu har vi redan kommit till nästa skede: att förstå oss på hur vi skall leda, samverka och hålla strukturen digitalt. Det blir liksom en annan femma, eller hur? Att jobba digitalt ställer nämligen krav på alla – på deltagande, aktivitet, ärlighet och kanske framför allt förmågan att våga fråga och våga ta stöd av varandra.
Det handlar på många sätt om att tänka lite ”fearless”. Det brukar jag vara ganska bra på, fast nu måste jag erkänna att det går i perioder. Att komma tillbaka i någon slags normalitet på arbetsplatser kommer med all säkerhet att ta sin tid. Förutom lönsamhetsoptimeringar och nya strukturer, kommer vi att behöva hitta varandra igen. Jobba om våra roller på jobbet. Kriser gör ju ofta att vi själva ändrar prioriteringar, vi kommer sällan tillbaka exakt till det vi lämnade. Men det kan också betyda att vi är laddade med nya tankar, vilja och drivs av en ny längtan. Ett enkelt pussel är det inte, dock ett spännande sådant där man kommer att behöva jobba med sig själv. Vem var jag före, vem var jag under krisen och vem vill jag landa i efter? Jag hoppas innerligt att jag också lärt mig något nytt om mig själv, om livet och om längtan.
För en chef och ledare så handlar det om att ställa om – hitta teamet igen, rollerna och också målsättningarna. Det är här vi har den första utmaningen. Det handlar förstås om att vi måste känna oss själva och veta vart vi är på väg, dra nya mål, öppna nya dialoger. Lätt? Nej, verkligen inte. Nya möjligheter? Absolut.
Jag är en sådan person som minns mycket i detaljer. Jag kan minnas klädesplagg, låtar, dofter och mycket annat som egentligen inte har någon särskilt att berätta. Jag kan ännu minnas min pappas doft, hans stickade tröja och svarta finbyxorna som han hade på sig dagen han egentligen fick veta att han var svårt sjuk. Hur han kramade mig, höll om och sa strängt” Så här är livet Anna, så här har det alltid varit. Det måste man leva med. Nu tar du dig samman. ” Jag tyckte det var fruktansvärt hårt sagt då. Men efteråt har också de ordvalen burit mig långt. De har gjort att jag inte fallit för djupt. Utan litat på att jag kommer mig upp igen. Det här kommer inte av sig självt. Men man kan träna sig genom livet, med kunskap, back up och människor som fyller på ditt energilager. Man kan träna på att lära känna sig själv om och om igen. För det kommer en ny dag. En ny vecka. En ny månad. En ny sommar och en höst.