Arbetslivet är som livet i övrigt: när det går bra, då vill alla vara med. Men när svåra tider väntar, är det inte säkert att det finns en intern ork och kanske inte heller förståelse. Hur mycket ska man förvänta sig av chefen när det gungar? Ska en chef vara transparent i samtliga fall? Och tvärtom: hur mycket ska chefen vänta sig tillbaka?
Har du varit med om att kalla till omställningsförhandlingar så vet du hur skakigt det känns som ledare och hur du samtidigt ser att det påverkar varenda en i en arbetsgemenskap. När lusten övergår tillfälligt i nöd, prövas alla arbetsrelationer. Då spelar det egentligen liten roll hur kul ni hade det på senaste personalmiddag, även om det också har betydelse i vardagen.
Låt oss se det så här: när ekonomisk svårare tider väntar så har du möjligen en chef som sitter med budgetuppföljning, en ekonomidirektör som levererar dystra prognoser, och du behöver bereda dig på flera scenarion: antingen blir svackan inte alls djup eller så blir den det och du behöver leda in ny verksamhet, spara in samtidigt och kanske kommer du till den punkt när verksamhet behöver läggas ner.
I samma stund har du en arbetstagare som dels oroar sig för att helheten ska bära, som ser och förstår men inte heller vågar fråga en chef som i vissa fall tystnar och ser mest bekymrad ut. I det skedet man slutar prata om det så försvinner det inte – det blir värre. Precis som den dagen samtalet hemma vid köksbordet slutar, det brukar inte heller vara bra.
Jag brukar tänka att grundregeln heter kommunikation och diskussion. Det ger förtroende åt båda hållen. Har man förtroende för varandra så brukar mycket lösa sig även i sämre tider. Man håller ut, man förstår och man stöttar åt båda hållen.
Men det är ingen garanti naturligtvis. Hur mycket du än kommunicerar och tror att du förebygger så behöver det inte landa som du tänkt. Arbetsrelationer är i bästa fall något som ger energi, som stöttar i sämre tider och som drar åt samma håll. Att relationerna är på topp under goda tider innebär inte att det ser ut så när eventuella dalar kommer – vilket det gör för alla.
Nej, det är inte sötebrödsdagar hela tiden. Även om det inte syns utåt i sociala medier, där innehåll ibland poleras, så är det svårt att undgå att media nu nästan dagligen rapporterar om permitteringar. Redan att varsla om permittering säger hur läget är.
De flesta känner på något sätt av att det nalkas i alla fall tillfälligt sämre tider och det syns i nästan varje bransch på ett eller annat sätt. Det är bra att vi håller ångan och humöret uppe men vi måste också kunna vara arbetsgivare nog att hantera också de sämre tiderna. Till och med våga vara så ärliga att vi låter informationen vara väldigt transparent. Med risk att ibland oroa i onödan. Alternativet är att sämre tider kommer som en chock för arbetstagarna, och det är sällan att rekommendera.
“Så här är livet, det skulle inte vara någon konst om det alltid var bra”, sa min far en gång i tiden. Det var under mina första trevande år i arbetslivet, när jag ännu varken tagit så mycket ansvar eller förstod att det mesta även i en arbetsgemenskap kan gå upp och ner och att det också är normalt. Vi har krig i vår närhet, inflation, lågkonjunktur och energifrågor som oroar. Som ledare och chef behöver du ha verktyg att leda i orostider. Mycket handlar om att ta till sig de verktyg själv som behövs.
Vår spelplan ser mycket annorlunda ut numera: arbetskraften är mera rörlig, arbetsrelationer ser inte ut på samma sätt, bristen på kompetens överlag dominerar. Samtidigt som en märkbar dal väntar. Det blir motstridigt på många sätt. En del verktyg lär man sig med åren, det behöver finnas handlingsplaner och man förebygger via interna samspel. Det handlar om att hitta sätt att förhålla sig och få sitt team att vara beredd, att tillsammans skapa en positiv krismedvetenhet. Det går om man vill.
“Är det något du behöver så berätta”, sa en av mina medarbetare när det nalkades sämre tider och vi möttes i trappan. Hans hand klappade mig på axeln, inte på ett tröstande sätt utan på ett sätt som sa “vi fixar det”. Redan det visade att vi hade byggt något fint tillsammans.
Anna Bertills