“Bra jobbat barn”, säger jag när kvällens läxor är gjorda. Jag gör det kollektivt i förbifarten. Jag tittar in till elvaåringen som jobbar på med sina läxor inför veckan som kommer. Hon oroar sig redan för onsdagens matematikprov, medan åttaåringen oftast glömmer bort att ett prov väntar.
Själv var jag övertygad om att varje prov var avgörande – även om mina föräldrar alltid försökte få mig att förstå att det var tvärtom. “Mamma, jag behöver inte läsa. Det går bra för det”, säger åttaåringen. Jag replikerar att det inte är sant. Han lär sig på sitt sätt men det är inte så att han inte jobbar för det.
Tänk så olika syskon kan vara. Och tänk så olika medarbetare faktiskt är på en arbetsplats. På många sätt tänker jag att den individuella handledningen men också feedbacken påminner om det som sker med barnen hemma. De behöver alla olika saker och min feedback i förbifarten lämnar inga som helst frågor från deras sida.
Jag plockar i böckerna på biblioteket. Vet inte riktigt vad jag söker men landar slutligen på en bok om feedback. En hel bok om hur man ska och inte ska ge feedback. Maffigt och tungrott i början men sedan lättar det. Ibland vill man inte riktigt ta i det man inte är bra på. Men å andra sidan – allt är till för att tränas hela tiden.
Redan efter de första sidorna inser jag att jag troligen gör en del fel men också en del alldeles rätt. En självanalys som kan ta lite ont ibland behövs. Och det är bara att inse att det är svårt att feedbacka, återkoppla eller helt enkelt ge respons. Det finns ingen medelväg och inte heller en ursäkt för att inte kunna ge både bra och mindre bra feedback. Men visst är det svårt!
Jag är benägen att linda in mindre bra feedback i så mycket bomull att det inte går fram ibland. Samtidigt som jag också kan använda kollektiv feedback i de stunder jag kunde sätta mig ned och se en kollega eller medarbetare i ögonen.
Jag brukar tycka att tystnaden är den allra farligaste vägen att gå. Då det bara blir tyst helt enkelt. Man kan inte tolka vad tystnaden betyder. Som yngre hade jag extremt svårt att orientera mig om det rådde en tystnad eller man möttes av enbart “Bra”. Ibland var jag tvungen att fråga mig fram och jag vet att jag ältat timtals huruvida mitt bidrag var bra eller inte och vad de egentligen tyckte om mig. Timmar jag kunde ha använt på att göra annat.
Jag tror att det viktiga är att man vågar leda och feedbacka individuellt. Det är inte alls svårt eller omöjligt att feedbacka en och en. Håll teamen rätt små och våga lära känna medarbetarna ordentligt, gå igenom vad som behöver stärkas men också vad som fungerar till fullo.
Jag tror att vi alla kan bli bättre på att våga förvänta oss saker av varandra. Åt båda hållen. Alla jobb bär på förväntningar och de behöver bekräftas. Där hjälper det faktiskt inte att enbart titta på arbetsbeskrivningen och mena att jobbet kring förväntningar redan finns där. Då slutar man utvecklas med all säkerhet. Och det kan jag lova – det är ingen bra situation för någon.
“Är det bra mamma, det jag fick i provet”? Frågar hon. Hon vet att det var bra men hon vill ändå ha en bekräftelse på att jag sett henne. Det får vi inte heller glömma på en arbetsplats. De som bara jobbar på och sällan frågar något. Som sällan tar ton eller ställer sig längst fram. Även de behöver sin stund med feedback. Förringa inte det.
Man behöver inte alltid plöja genom facklitteratur för att kunna feedback. Det gäller att lyssna, ha en lugn röst, och att vara tydlig. Var gärna en snällis (betyder inte att man lindar in budskapen) och satsa på att varje återkoppling skall ha ett syfte. I det skedet man bestämmer sig för vad feedbacken skall leda till så har man sitt momentum att fylla. Syftet skall alltid vara att utveckla på ett bra sätt. “Bra jobbat” – är en början men långt ifrån slut där.
Vill du veta mera om våra kommunikationstjänster?
Ta kontakt i chatten eller mejla på info@supportme.fi.