Arbetsrätten är ett komplext juridiskt område, men fascinerande sådant! Största delen av den arbetsföra befolkningen i Finland har även ingått flera arbetsavtal under sin yrkeskarriär. Men arbetsrätten är så mycket mer än arbetsavtal!
Arbetsrätten består å ena sidan av normer som reglerar arbetsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, det vill säga den individuella arbetsrätten och å andra sidan av den kollektiva arbetsrätten. Bland de viktigaste lagarna som tillämpas på den enskilda arbetstagaren i arbetsförhållande kan arbetsavtalslagen, arbetstidslagen och semesterlagen nämnas. De mest centrala lagarna som i sin tur reglerar den kollektiva arbetsrätten är lagen om kollektivavtal och lagen om samarbete inom företag.
Utgångspunkten för arbetsrätten är skyddsprincipen, och den part som omfattas av denna princip är arbetstagaren. Det är inte möjligt att via avtal avvika från denna princip så att det leder till skada för arbetstagaren. Exempel på sådana här bestämmelser är till exempel bestämmelser om arbetsförhållandetrygghet i exempelvis arbetsavtalslagens 1 kapitel 4 § 4 moment. I enlighet med denna bestämmelse får inte arbetsavtalet hävas på diskriminerande grunder eller grunder som på annat sätt är ovidkommande med tanke på syftet med prövotiden. Övriga exempel på bestämmelser gällande arbetsförhållandetrygghet är skyldigheten att åtlyda allmänbindande kollektivavtal och skyldigheten att iaktta de uppställda förutsättningarna för att överhuvudtaget kunna ingå ett arbetsavtal för viss tid, det vill säga det bör finnas grundad anledning för att kunna ingå ett sådant arbetsavtal.
Något som länge varit karakteristiskt för arbetsmarknadsförhållandena i dagens Finland är samarbetet mellan statsmakten och arbetsmarknadsparterna. I det nya regeringsprogrammet har trepartsförhandlingarna återinförts, vilket innebär att så gott som all arbets- och socialpolitisk lagstiftning som hänför sig till arbetslivet bereds på så sätt att trepartsförhandlingar förs i samarbete mellan regeringen, arbetsgivarorganisationerna och löntagarorganisationerna.
Ur regeringsprogrammet kan överhuvudtaget utläsas att skyddsprincipen för arbetstagare lyfts fram mer i detta regeringsprogram än vad Sipiläs regering gjorde, vilken även i större utsträckning iakttog arbetsgivarnas intressen. I klartext kan detta leda till att tidigare tongångar angående möjligheten att lättare kunna säga upp arbetstagare igen skärps i och med denna mer arbetstagarvänliga regering som Finland nyss fått.
Med utgångspunkt i redogörelsen ovan anser jag att de för arbetsrätten karakteristiska trepartsförhandlingarna är både bra och dåliga. Bra i det hänseendet att de manar till samarbete mellan så pass många och stora parter, och dåligt i det hänseendet att förfarandet är ganska tungrott och långsamt. Dagens arbetsliv rör sig betydligt snabbare än vad arbetsrättslagstiftaren gör, och för att kunna möta de krav som dagens arbetsliv ställer på bland annat flexibilitet borde arbetslivet och juridiken i större utsträckning gå hand i hand. Visst, rättsområdet utvecklas via domstolarnas verksamhet, och framför allt via högsta domstolens prejudikat, men inte heller dessa är särdeles snabba. Det mest utmanande momentet är därmed även den snabba förändringstakten och det faktum att juridiken inte alltid hänger med i samhällets utveckling. Juridiken är å andra sidan trygg och pålitlig, det vill säga innan en bestämmelser kommer till stånd har den så att säga stötts och blötts på många olika sätt, och blir mycket sällan en så kallad död paragraf. En sådan bestämmelse som endast är bra att ha på pappret och inte i verkligheten är under inga omständigheter eftersträvansvärt.
Anne Lindgren-Slotte
Lextera Law
Här kan du läsa mera om Lextera Law och Anne