Finns det något där ute för mig?

 

När morgonen gryr så tänker jag bäst. Snöklädda granar stoltserar utanför fönstret och ett stort skidcenter (Vörå så klart) lyser upp mitt sinne och förundran. Sedan 1979 har jag mötts av liknande morgnar. Visserligen var jag borta i 22 år innan vi flyttade “hemhem” igen. Och känslan är likadan på något sätt om än mera vuxen. Som 18-åring tyckte jag inte att det var så charmigt kanske. Jag minns att jag ville se mera, känna andra saker, uppleva. Och jag tänkte att det kanske fanns en värld där ute som jag ville pröva på. 

Denna söndag i januari öppnar jag mailen som vanligt och möts av tre jobbansökningar. De flesta är faktiskt unga kvinnor och varje vecka får vårt lilla bolag mellan 3-6 jobbansökningar och lika många praktikansökningar. Vi är med andra ord lyckligt lottade. Även om vi inte klarar av att ta alla så försöker vi långt träffa de flesta som sänt in sin ansökan och som bemödat sig att vända sig till oss. Jag blir lika fascinerad av alla möten. Alla drömmar, tankar och allt mod. All hunger efter mera! Och jag tänker att jag inte var så modig i mina unga år. Inte alls. Jag hade inte den hunger just där och då på samma sätt. Den kom med åren uppenbarligen.

Vad är det då som gör att unga kommer till oss? Vi är ändå ett rätt litet men växande bolag. “Ni är värderingsdrivna” säger en del. “Arbetsklimatet” säger andra. Även om vardagen är lika tuff som på andra ställen så hoppas jag att vi lyckats öppna en viktig dörr på glänt. Den som pratar arbetsklimat, värderingar och framtid. Vi är långt ifrån de enda som gör det men vi är ändå för få. 

Ledarskribent Dan Ekholm (VBL 22.1 / LEDARE: Österbotten behöver fler unga kvinnor – Vasabladet) lyfter upp frågan om unga kvinnor i Österbotten – snarare varför de helt enkelt är för få här. Jag är inte längre den unga kvinnan efter att jag passerat 40. Och Ekholm har rätt i allt, tycker jag. Vår bild av Österbotten och arbetskarriär är för smal. Det finns otroligt mycket att hämta här i form av jobb. Men vad och var är det då det brister? Jag tror att vi fortfarande är ganska traditionella och det kan vara svårt att möta upp den värld som också efterfrågas just nu. Leder vi traditionellt? Ja, till viss del gör vi nog det. Lyssnar vi tillräckligt? Nej, det gör vi inte. Man kan aldrig lyssna tillräckligt. Om jag är bra på det? Nej, men jag tränar på det. 

Jag tror att vi måste börja prata mera arbetsklimat. Det räcker inte med att säga att “jobb finns”. Jag tror inte det. Det handlar om ett djupare arbete än så. Dels utmanar vi vår bild av något som varit och som ännu fungerar. Men dels så handlar det också om en image av arbetslivet. Det förändras som bäst. Vi pratar om “efter pandemin” – det ska vi också göra. För det finns ett slut på det också. Men förändringarna är här för att stanna. Vi kan inte flytta in en organisation som sådan och en verksamhet till distansfunktioner och flytta ut den igen – och gå obemärkt förbi. Det sker stora förändringar med oss och inom oss. Våra värderingar skiftar, vårt engagemang ändrar och vårt förhållande till framtiden kanske ser annorlunda ut.

Kaffet är klart och en behaglig doft sprider sig i huset. I det gula tegelhus som mina föräldrar byggde en gång med massor av drömmar förväntningar och känslan av att “få det bättre i något skede”. Jag tänker kanske annorlunda än vad de gjorde när de byggde huset 1976. Men drömmarna finns oberoende ålder och generation. Drömmar, tankar och hårt arbete. Det finns fortfarande där. Vi måste fortsätta svara på de viktiga frågorna. Finns det något där ute för mig? Som jag drivs av – del av något större? Så klart finns det något där ute. Och det är min uppgift att förmedla det i mina svar på de mail som droppar in varje dag.