“Vi skulle behöva lite vanlig pepp inför vintern” sa en av mina samarbetspartners en tidig slaskig morgon i november. Jag hör mig själv svara så där jobbig klämkäckt “Ja men självklart! Jag fixar givetvis ett upplägg som kunde fungera”.
Och jag gjorde ju det också men någonstans där inne gnagade känslan allt mera intensivt. Mitt leende stelnade av och glasögonen satt allt snedare. Kan jag inspirera just nu? Var finns mina tankar som bäst? När kan själva peppandet köra rakt ner i diket? Och hur mottagliga är olika team för budskap som blir mera “pepp och styrka”. Troligen inte speciellt mottagliga alls efter 2020.
“Men det har ju ändå varit ett bra år för många”. Ja, det är säkert en del som gjort stora affärer och lanserat nya produkter men för samhället, för brödköerna, för skoleleverna, för de äldre, för hälsan och också arbetsmarknaden har de inte varit något gott år direkt.
Det betyder också att man måste ha respekt i allt ifrån skriven kommunikation till talad sådan. Jag har gått från att vara peppig till att bli mera resonerande. Kanske också mera allvarligare. Och mera tacksam. Men det klämkäcka har jag lagt på sparlåga.
Under hösten har jag mött och handlett så många olika team både i den privata och offentliga sektorn – under olika rubriker och med separata målsättningar. Ofta i rent strategiska sammanhang. Det som kännetecknat alla har varit en drivkraft, att man helt enkelt vill så mycket. Det finns så många stora tankar i den lilla vardagen. Allt som görs bakom kulisserna får inte direkt mediasynlighet och samtidigt är det inte heller något de eftersträvar. Men ändå. Det har berört mig varje gång vi träffats via Google Meet, Zoom eller Teams.
Men det har också funnits en stor trötthet bland de flesta. En trötthet som man inte botar med pepp under 60 minuter. Snarare handlar det om något annat. Det handlar om att hitta en annan ork och ett annat driv. Det handlar om att hålla relationer på jobbet levande trots digitalt avstånd. Att se varandra – att göra det med respekt.
“Jag har världens bästa jobb” säger hen. Hen strålar, lägger handen mot hjärtat och ler. “ Jag är bara så tacksam. Tänk att jag fick den här chansen att hjälpa andra. Jag! Helt fantastiskt” säger hen. Hela människan andas det äkta i vardagen och jag känner att en presentation jag förberett åker tillbaka i väskan – det är här jag ska börja mitt arbete. Det är här det tar fart nu inför 2021. Jag lever på hens energi resten av dagen. I smyg tecknar jag ner några rader i mitt häfte. “Jag är tacksam över att jag kom i tid trots halkan. Att jag kom fram till mötet. Att jag mötte världens tacksammaste människa”.
Kanske vi går in i ett nytt år med mera tacksamhet än tidigare. Tacksam över nuet. Över lekande barn och familjen. Tacksam för alla fina kollegor, härliga samarbetspartners och snälla postiljoner. Tacksam för att framtiden väntar där bakom hörnet. Kanske inspirationen blir en annan? Kanske blir vi mera nöjda? Ingen aning. Det enda jag egentligen vet är att det bubblar med goda tankar överallt. “Man måste anta att alla vill gott” sa en kund. Är det här en av nycklarna för gruppdynamikens utmaningar 2021? Ja, jag tror faktiskt det.