Jag tittade en gång till på valresultatet, 6000 röster. Det var mäktigt tyckte jag! Jag placerade mig inte på den invalda listan den gången, men jag minns känslan av att ha fått förtroende. På samma sätt som jag minns alla kvällssamtal jag haft med kollegor och medarbetare som behövt bolla saker. Som bollat galna grejer med mig. Det är också förtroende.
Att få förtroende som politiker är en underbar känsla. Det förtroendet skall man hålla nära hjärtat. Helt konkret jobbar ju också politiker just så, med så klart finns det undantag där också. Men man vet att förtroendet kommer att prövas efter några år och dessutom offentligt. Det ger nya dimensioner av personligt förtroende. När omgivningen svajar och de tuffa besluten skall till – det är då väljarna också prövas. För har man förtroende för den personen man varit med om att välja, så har man också tillit i svåra tider. Man tror helt enkelt att man inte blir dragen vid näsan utan man vet att ett beslut vägs på guldskål.
Fungerar det på samma sätt på jobbet då? Ja, egentligen gör det ju det. När man som ledare bygger förtroende, så handlar den processen inte om att producera långa dokument och stora ord. Det handlar mera om lite snack och mycket verkstad. Och jag tror att det handlar om småsaker i vardagen. Som att hälsa på morgonen, fråga om läget, hålla sin dörr öppen, bemöta och också vara transparent med sitt arbete. Förtroende i arbetet har inte rum för någon som helst härskarteknik.
Förtroende tar så långt tid att bygga upp – på en sekund kan det rasa och man får börja om.
För ett antal år sedan gjorde jag själv en missbedömning (jo, har definitivt gjort flera sådana) kring en fråga som fick konsekvenser i sig. Jag hade inte läst av situationen och jag hade inte insett allvaret. Mest besviken var jag den gången på mig själv. Självtilliten racklade ordentligt och jag minns ännu hur jag satt i bilen, min blåa ford, utanför barnens dagis och öppnade ett mail som svepte mattan under mig. Just då. Jag fick ta mig en gråtstund i bilen innan jag klarade av att öppna dagisporten. Och ringde min chef, som alltid backade upp. Även då. Så byggde han också förtroendet och tilliten – genom att alltid vara där med en lugn röst. Genom att andas, ta hjälp och se till att bygga upp dels den egna tilliten till mig själv, men också till dem jag borde ha hjälpt i tid, kunde förtroendet byggas upp igen stegvis. Men det bevisar hur sårbart förtroendet är.
Jag jobbar mycket med intern kommunikation hos kunder idag och då skall också mitt förtroende prövas om och om igen. Jag kan inte komma in som sakkunnig och tro att jag med det har förtroende bara så där. Så fungerar det inte i känsliga situationer. Det som jag jobbat mycket med är min egen inställning och medvetenhet om hur man bygger förtroende internt – dels så måste jag städa min egen låda med tidigare uppfattningar och alltid börja om från början. Vara transparent på riktigt och se till att jag visar det med exempel också.
Det är inte en gång jag tänkt tillbaka på stunden utanför dagis, när tårarna flödade fritt av både chock och besvikelse. Men jag reste mig den gången också. Jag tror att de flesta ledare bär på sådana stunder och erfarenheter. Annars leder man inte heller med känsla. Det som är avgörande är hur man väljer att bygga tilliten igen, i vilka steg man gör det och hur man håller upp sin egen ork och tro. Då jag torkade bort den rinnande mascaran och öppnade dagisgrinden, önskar jag att jag ändå hade vetat att det var alldeles normalt att känna så som ledare. Då i den stunden hade jag kanske hellre gömt mig i baksätet än erkänt mina tårar. Nu tycker jag till och med att det är okej att skriva öppet om det.
För visst är det så att förtroende alltid ska förtjänas om och om igen – det är inget konstant och för evigt.